Rensar

Idag har det varit innedag. Efter att jag igår fick plötslig feber ??? så sov jag hela natten, rättare sagt jag sov 14 timmar i sträck. Det har inte hänt sen före april. Så jag antar att jag behövde det. Det gjorde dock att jag missa en 40:års fest i Sthlm och att jag inte varit så pigg idag. Men har sett på Tv, tvättat en tvätt och rensat i lådor. Sen har jag ju hållit tummarna för min duktiga friidrotts piga, som är i Uppsala på lagtävlingar. Idag var det spjut och 800 m som gällde.

Spjut: 23.89 (hon ökade från ifjol, och hon skrev att det var ok iaf)

800m : under 3 min som var hennes mål (fick tungt med andningen sista 200)

Jag tycker hon är fantastisk, att åka när man inte tränat så mkt, just för att det är kul och för att göra sitt bästa. Det tycker jag är fantastiskt. Är hennes största fán.

Att rensa sätter igång tankarna. Att rensa väcker minnen och man får återblickar över åren som varit. Tror att det är bra att rensa ibland, och för mig är det bra att spara på saker en stund, så att man kan uppdatera sitt minne och minnas stunder genom livet. Sen måste man oxå slänga saker som gjort sitt. Att göra upp med minnena, minnas, slänga och få plats med nya stunder och minnen. Alltså en lugn dag i minnenas rum.

Va sägs om de här små skruttarna mina...

...eller de här minnena...

Ja, man kan bli nostalgisk för mindre.

Om vi ska fortsätta vara i minnenas trädgård, är det ngn som minns fem myror är fler än fyra elefanter? I den var de iaf en lek, där 1 av 4 inte passa in och skulle bort. Bland mina minnen ovan så är det bara en som åker bort (som oftast när jag rensar, ca 1/4 som åker). Ni kan nog gissa vilken som åkte! Iaf Frankfurtpigan vet nog vad som åkte. hihi!

Fammah

Drömmar

Man får som tur är drömma... Just nu drömmer jag om ett hus...å jag har hittat det, nu är det bara pengarna som saknas. ca 1,6 miljon. Men varför ska de vara lätt för, när det kan vara svårt. Jag vet...man ska vara tacksam för det man har. Å de e jag faktiskt, men varför kan inte jag få ha ett hus som så många andra. Just nu är det vad jag skulle vilja ha.

Har iaf varit på bio med pigan å Julia. Mysigt värre! Tur jag har två ungdomar så lurar ut mig på lite äventyr mitt i vardagen.

M: -vi kan väll bjuda J på bio i födelsedagspresent?

Jag: -mkt bra idé, kolla när det går!

M: -på onsdag kl. 21.15.
Jag: - Men är det inte lite sent, den är ju 2,5 tim lång?
M: - Näärå! Å ´Julias mamma tyckte de va kul idé!

Ja, så då är det bara att göra som ungdomarna säger och gå på bio kl kvart över nio en vardagskväll...vi är ju hemma till midnatt ju ;-) Men ooooo, så värt de va. Mkt bra feelgood film, å lite nostalgi för en annan.

Upp och ner...

Livet går upp å de går ner, ibland kan en enkel sak kännas onåbar och ibland kan den tyngsta sak gå lätt som en plätt. Iblan gruvar man sig för saker som man sen undrar vad det var att gruva sig för och ibland har man inte förstånd att gruva sig alls. Är iaf glad att den här dagen är över och att den gått så bra som den ändå gjort, som sagt ibland bygger man hinder i onödan. Dagen idag är iaf ingen speciell dag, det är en sån där dag som man inte kommer att minnas i framtiden, jobb, bara jobb. Vi måste hitta "livsbublor" stunder vi minns och som fyller våra hjärtan, sinnen och minnen. Tisdagar kommer att bli tuffa, som måndagar och onsdagar och... det blir nog en tuff höst helt enkelt när det gäller att få ihop vardagen och arbetet. Men har iaf lovat mig själv och pigan att hitta stunder av stunder tillsammans. 1 gng / veckan ska vi göra ngt tillsammans. Det kan vara äta ihop, spela spel, gå och fika, utflykter, bio, myskväll m.m. ja, de e vad vi gör det till. I morn ska vi på bio. För hur det än är så har vi bara varandra en stund i taget, och vi har bara varandra till låns, vi vet aldrig hur länge vi har varandra och det som är viktigt här i livet är att få stunder av minnen, upplevelser och känslor. Vi trevar oss fram i vår nya tillvaro, ett steg i taget, en stund i taget. För inget är sig likt längre och vi måste ta hand om och uppskatta varandra. Vi får inte glömma bort de som betyder mest för oss i vardagens måsten och grå massa.

Tung dag

Idag är det tungt. Känns tungt med att ha så mkt jobb, att inte hinna ngt annat än jobb, att vara ensam, att människor dör, att inte var nöjd med sig själv, att vara vuxen, att vara trött, att ha lite pengar, att ingen bryr sig å att inget är kul... Ibland bara orkar man inte... idag är en sån dag.

Helgnöjjen.

Nu är min stora duktiga piga tillbaka i sitt Frankfurt så då är det väll dags för mig att skriva för henne igen. Nu är det ju så att min pojk oxå flytt boet å inte längre är permanent boende här så jag kanske skriver för båda. Tror dock att det är pigan som är mest intresserad av vad som händer hemma i Sverige å Falun. Men kanske sonen oxå så småningom kikar in för att se vad som händer i Falun. Så, här börjar höstterminens familjen Renhuvuds blogg å dagbok, med händelser å tankar från tjidtjie Renhuvud.

Idag har det varit strålande sol och varmt i Falun. Jag gillar när sommaren dröjjer sig kvar å när kropp å själ får lite sol på sig. (Lär ju behövas för att klara vintern efter den sommaren jag haft iaf).

I helgen har lillpigan varit läktarvärdinna på friidrotts-sm, och idag tog även jag mig dit. Fick med mig kära åabpa och de var verkligen rätt dag att vara där på. Massa finaler, mycket folk å vackert väder. Kan inte bli bättre. De jag mest ville se var sonens klasskompis Elin som gått till final på 400 m. (Igår vann hon brons på 800m, sååå kul)

Sen var man ju sugen på att få se några kändisar oxå, å jag är nöjd. Här kommer några bildbevis på de;

Mustafa Muhammed

Klüft

Wissman

Mattias Sunneborn

Yannick Tregaro

Sanna Kallur

Vänner

Att ha vänner är ngt grundläggande behov hos oss människor, och bara för att man blir stor så betyder det inte att man klarar sig utan vänner. Ikväll har jag fått mött en ny människa, min vän Jennys kusin fick jag glädjen att lära känna ikväll. Först så har vi ätit otroligt gott, taggsvampssoppa med en massa småplock till, druckit gott, snaskat en massa godis, snacks och glass (Ben & Jerrys, och ja jag tänkte självklar på dig Jonas) Sen har vi spelat skipbo och skrattat oss trötta. Som tur va så gick jag å åabpa (som självklart oxå var med) dit och hem, så lite omsättning har det blivit i tarmarna iaf :-P

Vänner, mat och skratt förgyller livet. Tacksam för att jag har vänner.

Skapande...

Har brännt lite mer Raku... nöjd? Ja!
De kommer att finnas på Samiska kulturdagarna i Röros i oktober.

Tomt...

De e lite tomt här...Nu är det jag å lillpigan kvar! Vi har det lugnt, men vi vet nog inte riktigt hur vi ska bära oss åt, för de e riktigt tomt å tyst. I kväll lyxa vi oss iaf med en pizza, å sen har pigan suttit å klinkat på keyboarden. Som jag älskar ljud å musik i hemmet, pojkens gitarrklinkande har bytts mot pigans pianoklinkande. Lätt jättefint.


Det kommer att ta ett tag innan vi vänjer oss med att vara själva. Fast man får försöka hitta fördelarna å de possitiva i allt... tex. mera utrymme, mer pengar, mindre stök, mindre tvätt, mer sova (ingen pojk som behöver hämtning om nätterna), ja ni ser fördelarna är många. Men det blir alltid värre framåt natten...när pigan lagt sig så är det inge mer.


Kom på mig själv igår kväll att undra vart pojken var å när han skulle komma hem. Så slog det mig att det inte var nå mer att invänta när pigan lagt sig. Det var en konstig å lite vemodig känsla. Saknar mina barn hos mig och de kommer alltid att saknas tills de är hos mig igen. Så är det nog att vara tjidtjie, de fattas en när de inte är nära. Tur jag har ngn kvar att pussa på när det känns för tomt.

Att ta farväl.

Idag for pigan tillbaka till sitt Frankfurt. Det var tungt den här gången, det bara kom över mig att vi inte får ses på flera månader. Jag kände panik och tårarna bara kom utan förvarning. Vet inte varför det blev så den här gången, men kanske för att vi har varit tillsammans så mkt den här våren och sommaren.

Saknar dig fakt kära älskde dotter, hoppas du förstår hur älskad du är och att du är det värdefullaste jag har. Men jag vet att du har det så bra där du är och att du är älskad även där. Det är en stor tröst i mitt hjärta, för det enda jag vill och önskar är att du har det bra. Då är jag nöjd och min saknad blir inte lika stor...men du ska veta att det är tomt här utan dig, och att dina fotspår och avtryck finns i väggarna, i mitt hjärta och i mina tankar. Älskar dig så otroligt mkt. Eahtsam datnem gieries Dita!

Har packat om väskorna ikväll...från den ena turen till den andra... Kom ju från samecupen igår och i morn bär det av till Grövelsjön på fjällvandring med 9:orna. Ja, ja de är bara att bita ihop. Samecupen vanns iaf av Idre/Brändåsen- damer och Veteranerna- herrar.

Fammah gaajhkhk dovnesh!

Jobb!?

De där med att jobba kan man ha tankar kring... Har ni snart gjort min första arbetsvecka och det känns fakt redan som jag inte gjort annat, det känns då inte som jag just haft sommarlov i 7 veckor. 7 VECKOR de e ju helt sjukt va länge det är och man tycker att man borde vara superutvilad...men jag kan då inte påstå att jag känner det precis. Ok, jag har ju faktiskt varit sjuk i 3 veckor, jag vet, men ändån...

Det som förundrar mig är att det tar såååå lång tid, minst 2 veckor, att komma ner i varv, att komma ner i vilopuls, när det bara tar några timmar att komma in i hets- och stressläget. Det är precis som med vikten har jag märkt, det som tagit ett helt år att bygga upp (eller snarare banta ner) tar bara 1 vecka att rasera. Hur kommer detta sig? Samma är det med pengar... det tar en hel månad att jobba ihop en summa pengar på kontot, och det kan ta en eftermiddag att göra sig av med den. Vad har vi mer...jo mat! Det kan ta en timme att förbereda och laga middagen och på några minuter så är den uppäten. Samma har vi med städning...det tar flera timmar att städa en lägenhet...och släpp sen in barna så är det lika stökigt, om inte värre på några sekunder. Ja jag vet inte vad som är värst, konstaterar bara att jag tycker att det är orättvist och jobbigt. Sen undrar jag om det går att göra ngt åt de eller om det bara är att bita ihop tills man bryter ihop.

Men jag är fakt tacksam på samma gång. Man glömmer lätt att vara det,

men jag är tacksam för skatterna jag betalar,

för det betyder att jag har ett jobb.

...för att jag måste städa efter barnen,

för det betyder att jag har barn.

...för att kläderna är lite trånga (mkt)

för det betyder att jag har mat på bordet.

...för tvätthögen jag har på soffan,

för det betyder att jag har kläder att ta på mig.

...för trötthet i slutet på dagen,

för det betyder att jag har kunnat arbetat hårt.

...för att väckarklockan ringer på morgonen,

för det betyder att jag lever.

( fri tolkning efter Sören Kirkegards "till eftertanke")

Ok! Ser iaf fram emot min första helg, och att den helgen innehåller trevliga möten, fotboll och samvaro, och hoppas att jag denna höst kan få stunder av ledighet, mindre arbetsbördor, mer pengar, mindre städa och lägre vikt. Man kan väll alltid önska, vet dock att allt kräver hårt arbete, men som sagt, att önska kostar iaf inget!

Fammah!

Sommarläsning

Det blev inte fullt så mkt läsning den här sommaren som förra...men några han jag med iaf. Här kommer min litteraturlista från sommaren 2010.

Är det någon där? Marian Keyes
(Jätte bra läsning hur det kan kännas att förlora ngn som man älskat och som stått en mkt nära)

Afrodites Klinik för motvilliga älskanden Marika Cobbold Hjörne
(Rolig och underfundig med glimten i ögat)

Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann Jonas Jonasson
(Rolig, speciell och helt galen, underlättar att ha sjuk humor )


En doft av apelsin Joanne Harris
(hur ens förflutna alltid kommer ikapp, en fin bok)

Is och vatten vatten och is Majgull Axelsson
(Seg, men var tvungen att veta hur de hela slutade)

Hej vacker I AnnHelen Laestadius
(Ungdomsboken för sommaren, samisk identitet, igenkännande och ett måste. Tycker att hon har lyckats igen. Äntligen ungdomslitteratur för-, av- och om samer)

Känns som jag glömt någon...började läsa en bok i början av sommaren...men den tog visst någon annan å läste å jag har inte fått tillbaka den än ;-)

Sista dagen av ledighet

Så var sista dagen av ledighet snart över... har en halvtimme kvar, sen är det arbetsdag. Har iaf nyttjat dagen till fullo och har hunnit riktigt mkt tycker jag. Så hur var min sista dag då?!?

Inledde dagen med en rejäl sovmorron, lyssnade på ljudboken jag just för tillfället lyssnar på och sen gick jag upp för frukost (slängde i en tvätt oxå för att känna mig lite duktig) Sen for jag, pigan och hennes vän från västerås med min kära åabpa och familj till Falu gruva (det var på tiden kan man tycka efter 6 år i Falun, ja vet, sjukt länge jag bott här, men de får vi dryfta en annan gång). Falu gruva var mkt mäktigare än jag någonsin föreställt mig, klart värt ett besök.

Gruvbesökare på väg ner i gruvan.

Stora stöten.

64 meter under jord. Fantastiskt, svindlande och coolt.

Sen blev det fika vid gruvans café, supermysigt, supergod fika och verkligen sommmar å trädgårdskänsla. Sommarens vinnare av cafébesök.

Fika mys i somrig trädgårdsmiljö och trevliga människor.

Efter det hem och slappa på balkongen en stund med en bra bok, och sen lade jag mig å vila en stund (somnade asgott). Pigans vän for hem och efter min sovstund blev det god middag och ett glas vin (man lär ju njuta in i det sista). På kvällningen tog jag och dotra en promenad och hyrde en film, och nu har vi suttit å myst i soffan till "Bröllopsfotografen" en bra film tycker jag. Både söt, fin och tragikomisk film, absolut sevärd.

Japp de var min dag de...nu ska jag lägga mig så jag orkar upp i morn, ska nog läsa lite innan jag släcker å försöker få till nån sömn.

De gäller att njuta av dagen och livet...annars kan de lätt bli trist...

Föresten..mina fiskar har ynglat av sig, första ynglet i mitt akvarium...(bara en som överlevt, men den ska jag vakta med mitt liv) Ha de!

Fammah gaajhkh dovnesh!

Snyggt som bara den...

Jag är stolt över mina barn, men det har nog inte undgått någon vid det här laget... När sen ens barn är stolt över att vara syskon så blir man även stolt som mor. Att vara så glad, tacksam och stolt att man vill tatuera in det i sin kropp, ja då ler man sitt stolta tjidtjieleende, lägger huvudet på sned och slår ihop sina händer (det är så mina barn brukar beskriva att jag ser ut när jag står och tittar stolt på mina barn). Det är en stor känsla att se sina barn trivas med varandra, ha omtanke om varandra och att älska varandra, då är lyckan total som förälder och just där känner jag att är det ngt som blivit bra i mitt liv så är det just mina barn och deras syskonkärlek. Tänk att min äldsta piga i förrgår tatuerade in "åabpa" (syster) för är det ngt hon är så är det just det. T.o.m stoerreåabpa, onneåabpa, fadderåabpa och bonusåabpa. Blev riktigt snyggt. Ja, som tjidtjie känner man sig stolt...

Sakta men säkert...

Dagarna och tillvaron går sakta men säkert framåt...jag har lite svårt med att acceptera de faktum att influensan (eller vad det nu var) tog hårdare än jag velat inse. Sen att jag troligen i kombination gick rakt i väggen ligger nog närmare sanningen... och ja, jag förstår hur det kunde ske, men jag har svårt att förstå att jag kunde drabbas. Men det svåraste är nog att förstå att man inte återhämtar sig på några dar. Jag har svårt att ta mig upp på mornarna och på kvällarna har jag svårt att ta mig i säng, varje projekt är som ett maratonlopp, bara att ringa ett telefonsamtal tar ca 1 timme att ladda inför och sen när det är gjort så är jag helt slut. All energi går åt till att förmå mig att ta mig från ett rum till ett annat och då att ta mig utanför lägenheten är ett berg att bestiga. I morse bad jag lillpigan att ut och gå med mig, snäll som mina barn är så gör de oftast det jag ber om...så skönt...men tror ni jag har tagit mig in i duschen än???!!! nä, å det är nu 3 timmar sen vi kom hem. Jag har iaf skjutsat lillpigan till bussen som ska ta henne upp till Storsätern, och nu ska jag ladda för att orka gå och titta på en lägenhet. Hur vet jag inte, men de här måste jag. Dagarna rinner iväg och paniken över att sommalovet är över smyger sig sakta in över mitt medvetande...sakta men säkert återhämtar jag mig...men inser och acepterar att det nog tar tid den här gången.

sommaren går mot sitt slut

Ok, Ja jag är kvar i Mittådalen, mitt barndomshem och mitt själsliga sinnesrum.De två sista dagarna har jag bara varit. Jag å min kära tjidtjie. Annars så försöker jag suga ur det sista ur sommaren, jag har ju liksom legat i 3 veckor. De sista dagarna har jag iaf vaknat till liv och nyttjat dagarna till fullo. Marknad med mina barn, besökt en kär vän som bjöd hem mig på kex, ost å vin kväll, det var så trevligt och vi hade så mkt att prata om så jag dröjde mig kvar och gick hem först i morgonsolen kl 5 på morgonen dagen efter. Sen bjöd jag mina älskade ungar på Storsjöyran och vi såg Kent tillsammans med en massa kära nära. Nästan hela Mittådalen var där och det var absolut för Jonas skull. Vi var där alla för din skull...vi skrek, grät och skrattade i en salig blandning. Det känndes otroligt bra att vara där och att få ge detta till de käraste jag har. Vi hitta t.om. sovplats (tack Ana) så vi kunde strosa på stråket på lördagen i sol och värme. Äta ute och samtala med fina människor. Sent på eftermiddagen for jag och min älsta piga mot Mittådalen (de andra for till Falun) och väl framme så möttes vi av middag av käraste tjidtjie och aahka. Söndagen tog jag det bara lugnt fram tills jag skjutsade pigan till bussen för resa mot Sveg. Passade då på att hälsa på hos en annan kär vän med familj och satt där nån timme med kaffe och samtal om livet. Hem till tjidtjie som gjorde en smarrig västerbottensostpaj med vin till. Målade och såg på TV. Idag har jag målat, läst och packat lite, så i morn bär det nog av söderut... Jag drar nog på det för att jag vet att när jag väl är hemma så börjar allvaret igen. Vill nog vara hemma hos min tjidtjie och bli omhändertagen ett tag till...har nog behövt det i sommar, känner nog att jag inte riktigy återhämtat mig än. Men det är väll så livet är, så det är bara att bita ihop och komma igen...

Tack ungar för att ni finns, för att ni är de ni är och att jag får vara delaktig i erat liv

... jag skulle ge er allting ni pekar på...men bara när ni inte hör, vågar jag säga så! Jag kan inte ens gå utan er luft mina lungor....vad vore jag utan era andetag!?

svårt

Att vara förälder är nog den svåraste uppgiften man kan få. Att vara stöttande samtidigt som man ska förmana, att peppa samtidigt som man ska skälla, att man ska lita på dom samtidigt som man ska misstänka och ifrågasätta allt de gör, att släppa samtidigt som man ska hålla i. Ibland blir uppgiften för övermäktig och man misslyckas med allt man vet att man ska göra och bara skriker av utmattning av alla krav, rädslor och oro. Men man kan visst bara göra så gott man kan och även om jag oxå ibland misslyckas med att vara en sann pedagog och bara skriker rakt ut så älskar jag mina barn mest i hela världen och med hela mitt hjärta. Jag står bara inte ut med att vara tjidtjie ibland. För de gott folk är nog världens mest krävande arbete. Jag har försökt säga upp mig några gånger, utan framgång hos styrelsen (barnen), jag har även försökt bli utröstad (jurryn har inte köpt det), så då får faktiskt styrelsen och jurryn tåla lite utbrott ibland och ha tålamod (för det har en tjidtjie iaf 360 dagar / år och iaf 23 timmar / dygn). Min kärlek är iaf inte mindre för att jag skäller, snarare tvärt om. Hade jag inte älskat så hade jag inte brytt mig alls. Så...jag kommer aldrig sluta älska, och jag kommer troligen aldrig sluta skälla heller. Så länge jag bryr mig så kommer jag att förmana, ibland sansat och ibland helt utflippat. Sånn e jag! När jag slutar skälla, då kan ni börja oroa er på riktigt, för då har jag troligen gett upp eller är allvarligt sjuk. Tjf !

foto: Silje Thomasson

Man kan ju inte göra annat än älska dessa söta barn!

(troligen ingen annan som vill ha dom heller, precis som med tjidtjien,

så tyvärr barn vi får nog stå ut med varandra)

(Tack Silje för bilden...)

Inte alltid som man tänkt sig...

...livet blir inte alltid som man tänkt sig...men vi kan tänka på det liv som vi har och ta vara på det. De senaste veckorna har jag legat. Bokstavligt. Ett virus slog till och slog ut hela systemet, allt som var inprogramerat och inplanerat föll i spillror och jag måste nu starta om hela mig och uppgradera programmet som visat sig hamnat på noll. Man tror och tar förgivet att allt bara ska fungera jämt och alltid, och när man drabbas av ett virus så lever man någon dag i total förnekelse av att något allvarligt hänt och man hoppas på att det bara är en liten förkylning som snabbt ska visa sig gå över och när man vaknar och slår på kroppen nästa dag så ska allt bara fungera som vanligt.

När man efter några dagar av chock fortfarande inte får igång kroppen så börjar man fatta att detta är nog på riktigt och man lägger sig ner och hoppas på att allt ska ordna sig av sig själv. Visseligen lugnar allt ner sig och viruset lämnar så sakta koppen när allt är utsalget och inget mer finns att angripa. Men sen när man ska starta upp igen så inser man snart att detta kräver total omstart och sakta får man uppgradera alla funktioner ett i taget.

Det är när man ger upp och accepterar det man inte kan förändra som man kan förändra det man kan. Vår kropp är vår håddisk och den behöver ses över och skyddas från angrepp av olika slag, jag vet ju redan allt detta ochändå så tror jag att jag kan köra på utan service och uppgraderingar, utan omsorg och virusprogram av olika slag. Men det är precis så jag är, jag är totalt värdelös på hur jag ska sköta mig själv, ekonomin, datorn, bilen, försäkringar, papper, företaget, datorn m.m Jag är bra på att ge råd och på att skapa saker med mina händer och mina tankar, men när det gäller allt som har med saker att göra så vet jag inte hur man gör. och inte ber jag om hjälp heller. Jo, nu när jag har en dator genom jobbet så har jag några killar som hjälper mig med alla svårigheter jag stöter på när det gäller datorn, de talar om när det ska till nya program, vad jag ska göra när den säger ifrån och vilken knapp jag ska trycka på för att allt ska fungera. Precis en sån skulle jag behöva till mig själv oxå, en som ser när jag behöver tankas, tvättas (de fixar jag iofs oftast själv), på service, reparation och vilka försäkringar som är de bästa...finns de nån sån? en människoservice man/kvinna. Är trött på att fixa allt själv...å hellst märker man av detta när man drabbas av virus, när hela systemet är ur funktion och man måste självläka, det tar tid, ork och jag vet inte riktigt var jag ska börja och vad som behöver fixas först.

Ja, ja, jag får ta ett steg i taget, en stund i taget och bara acceptera att denna gången drabbade viruset hårt. Det kan ta några veckor till verkar de som, men jag ser iaf ljuset i tunneln och efter den här våren så kan man bara vara glad över att man har livet i behåll och vara tacksam över det man har å tillåta sig att sörja det man saknar. Är tacksam för varje minut av natten som ger mig sömn och glad för varje dag som jag orkar mer, måste våga lägga ifrån mig allt som inte blivit som jag tänkt mig och försöka se det som reparation av hårddisken som inte höll hela vägen. Den har iaf inte kraschat helt, nu ska jag försöka plocka fram de fragment som fortfarande är hela å återskapa det som är värt att återskapa.

Sommarnätter

När man är ute och åker på natten så får man se så mkt vackert. Sommarnätterna i norr är det bästa som finns, det är ett lugn och ett ljus som berör så jag blir alldeles uppfylld av livet och av stunden. Åååh that summernights...

När jag for till Mittådalen efter semestern norrut så fick jag och barnen uppleva en nyfiken räv som inte kunde tygla sin nyfikenhet och vi följde varann en lång stund. Tyvärr så fick jag inget bra foto, men jag försökte iaf...sen igår morse, vid 7 tiden efter kalvmärkningen så fångades jag av 2 tranor som så lugnt och stilla traskade sida vid sida på en stor äng... jag studerade dom länge och slogs av naturens storhet och påminndes än en gång om vad vi stressade människor måste tänka på. Värna om naturen, lyssna på djuren och vinden, följ dagen och vädrets gång och var tacksam mot allt vi har och alla vi möter.

Var mot andra som du vill att de ska vara mot dig - så ska vi kanske en dag förenas och lyckas förvalta den jord vi ärft och har till låns...

Fammah gaajhkh dovnesh !

Älskade ungar

Kan inte nog ofta eller tillräckligt mkt säga hur mkt mina barn betyder för mig...

Men visst är de fina mina älskade ungar!

Älskar er så!

Sommarlovsinlägg 1

Nu är jag på snabbvisit till Falun! Var tvungen att besöka tandläkaren idag och passar även på att packa med mig sånt som kan behövas för kalvmärkning och konstskapande. Det är det som jag tänkt lägga tid och kraft på under mitt sommarlov. Känns skönt att ha klarat av den här våren som jag visste skulle vara full av händelser, men inte trodde jag väll på långa vägar att den skulle innehålla så mkt känslor och arbete som den nu gjort.

Jag tror fortfarande på ett bra 2010. De senaste veckorna har iaf varti jättefina (trots tandläkarbesök och dålig ekonomi) men jag har verkligen kramat ur allt som går ur tid, umgänge och närhet till de jag tycker om. Jag har njutit av student och konfirmation, av semester med en kär vän (och det var behövligt kan jag lova) av lata dagar i Mittådalen, men även av möten med gamal och nya vänner, med släkt och familj. Just nu mår jag bra och jag hoppas att jag får vara i den känslan länge nu... Jag försöker njuta mer av stunden, för vi vet aldrig hur länge den stunden kommer att vara och vi vet inte hur länge vi har varandra. Kram alla som jag mött i livet och alla som är del i och bidragit till den jag är och där jag står just nu.

När jag får tid och lust så kommer lite sommardagbok...net kommer nog inte att komma i kronologisk ordning utan när tanken infaller sig och när minnen och bilder dyker upp. Sommarlov är att släppa på ordning och planering, så jag gör det som fångar mig och det som tilltalar mig. Försöker leva som jag vill å känner för, iaf just nu, snart kommer hösten och måsten, men inte än...nu är det sommar och nätterna är ljusa och långa.

I natt han jag med lite kalvmärkning i Fjätvallåsen.

Alla lär vi av någon,

alla har vi förebilder och människor vi ser upp till.

Fammah gaajhkh dovnesh!