svårt

Att vara förälder är nog den svåraste uppgiften man kan få. Att vara stöttande samtidigt som man ska förmana, att peppa samtidigt som man ska skälla, att man ska lita på dom samtidigt som man ska misstänka och ifrågasätta allt de gör, att släppa samtidigt som man ska hålla i. Ibland blir uppgiften för övermäktig och man misslyckas med allt man vet att man ska göra och bara skriker av utmattning av alla krav, rädslor och oro. Men man kan visst bara göra så gott man kan och även om jag oxå ibland misslyckas med att vara en sann pedagog och bara skriker rakt ut så älskar jag mina barn mest i hela världen och med hela mitt hjärta. Jag står bara inte ut med att vara tjidtjie ibland. För de gott folk är nog världens mest krävande arbete. Jag har försökt säga upp mig några gånger, utan framgång hos styrelsen (barnen), jag har även försökt bli utröstad (jurryn har inte köpt det), så då får faktiskt styrelsen och jurryn tåla lite utbrott ibland och ha tålamod (för det har en tjidtjie iaf 360 dagar / år och iaf 23 timmar / dygn). Min kärlek är iaf inte mindre för att jag skäller, snarare tvärt om. Hade jag inte älskat så hade jag inte brytt mig alls. Så...jag kommer aldrig sluta älska, och jag kommer troligen aldrig sluta skälla heller. Så länge jag bryr mig så kommer jag att förmana, ibland sansat och ibland helt utflippat. Sånn e jag! När jag slutar skälla, då kan ni börja oroa er på riktigt, för då har jag troligen gett upp eller är allvarligt sjuk. Tjf !

foto: Silje Thomasson

Man kan ju inte göra annat än älska dessa söta barn!

(troligen ingen annan som vill ha dom heller, precis som med tjidtjien,

så tyvärr barn vi får nog stå ut med varandra)

(Tack Silje för bilden...)