Sakta men säkert...

Dagarna och tillvaron går sakta men säkert framåt...jag har lite svårt med att acceptera de faktum att influensan (eller vad det nu var) tog hårdare än jag velat inse. Sen att jag troligen i kombination gick rakt i väggen ligger nog närmare sanningen... och ja, jag förstår hur det kunde ske, men jag har svårt att förstå att jag kunde drabbas. Men det svåraste är nog att förstå att man inte återhämtar sig på några dar. Jag har svårt att ta mig upp på mornarna och på kvällarna har jag svårt att ta mig i säng, varje projekt är som ett maratonlopp, bara att ringa ett telefonsamtal tar ca 1 timme att ladda inför och sen när det är gjort så är jag helt slut. All energi går åt till att förmå mig att ta mig från ett rum till ett annat och då att ta mig utanför lägenheten är ett berg att bestiga. I morse bad jag lillpigan att ut och gå med mig, snäll som mina barn är så gör de oftast det jag ber om...så skönt...men tror ni jag har tagit mig in i duschen än???!!! nä, å det är nu 3 timmar sen vi kom hem. Jag har iaf skjutsat lillpigan till bussen som ska ta henne upp till Storsätern, och nu ska jag ladda för att orka gå och titta på en lägenhet. Hur vet jag inte, men de här måste jag. Dagarna rinner iväg och paniken över att sommalovet är över smyger sig sakta in över mitt medvetande...sakta men säkert återhämtar jag mig...men inser och acepterar att det nog tar tid den här gången.