Jag lever...

Efter 2,5 dygns dödskänning är jag påväg tillbaka till livet...det känns dock som jag varit borta från livet minst 1 vecka och jag ångrar djupt att jag förra veckan sa att jag nästan aldrig brukar bli magsjuk...och att jag iaf har svårt att spy. Det hade jag verkligen inte häromnatten...tror jag spydde för alla år som jag inte spytt förut. och inte nog med det...utan hela familjen + inneboende praoelev samma natt hela natten...är helt slut och har ont i varenda muskel i hela kroppen, det känns som jag just blivit överkörd av en hel karavan av långtradare med timmersläp. Ett tag trodde jag att vi råkat ut för matförgiftning...men det var nog vinterkräksjukan (tror jag). Nu är vi på benen igen iaf, men fy så utelämnad och ensam man känner sig när man har magsjuka, fast ska man änså bli sjuk så bli det i sällskap, då kan man lida ihop och tycka synd om varann.