svårt

Att vara förälder är nog den svåraste uppgiften man kan få. Att vara stöttande samtidigt som man ska förmana, att peppa samtidigt som man ska skälla, att man ska lita på dom samtidigt som man ska misstänka och ifrågasätta allt de gör, att släppa samtidigt som man ska hålla i. Ibland blir uppgiften för övermäktig och man misslyckas med allt man vet att man ska göra och bara skriker av utmattning av alla krav, rädslor och oro. Men man kan visst bara göra så gott man kan och även om jag oxå ibland misslyckas med att vara en sann pedagog och bara skriker rakt ut så älskar jag mina barn mest i hela världen och med hela mitt hjärta. Jag står bara inte ut med att vara tjidtjie ibland. För de gott folk är nog världens mest krävande arbete. Jag har försökt säga upp mig några gånger, utan framgång hos styrelsen (barnen), jag har även försökt bli utröstad (jurryn har inte köpt det), så då får faktiskt styrelsen och jurryn tåla lite utbrott ibland och ha tålamod (för det har en tjidtjie iaf 360 dagar / år och iaf 23 timmar / dygn). Min kärlek är iaf inte mindre för att jag skäller, snarare tvärt om. Hade jag inte älskat så hade jag inte brytt mig alls. Så...jag kommer aldrig sluta älska, och jag kommer troligen aldrig sluta skälla heller. Så länge jag bryr mig så kommer jag att förmana, ibland sansat och ibland helt utflippat. Sånn e jag! När jag slutar skälla, då kan ni börja oroa er på riktigt, för då har jag troligen gett upp eller är allvarligt sjuk. Tjf !

foto: Silje Thomasson

Man kan ju inte göra annat än älska dessa söta barn!

(troligen ingen annan som vill ha dom heller, precis som med tjidtjien,

så tyvärr barn vi får nog stå ut med varandra)

(Tack Silje för bilden...)

Inte alltid som man tänkt sig...

...livet blir inte alltid som man tänkt sig...men vi kan tänka på det liv som vi har och ta vara på det. De senaste veckorna har jag legat. Bokstavligt. Ett virus slog till och slog ut hela systemet, allt som var inprogramerat och inplanerat föll i spillror och jag måste nu starta om hela mig och uppgradera programmet som visat sig hamnat på noll. Man tror och tar förgivet att allt bara ska fungera jämt och alltid, och när man drabbas av ett virus så lever man någon dag i total förnekelse av att något allvarligt hänt och man hoppas på att det bara är en liten förkylning som snabbt ska visa sig gå över och när man vaknar och slår på kroppen nästa dag så ska allt bara fungera som vanligt.

När man efter några dagar av chock fortfarande inte får igång kroppen så börjar man fatta att detta är nog på riktigt och man lägger sig ner och hoppas på att allt ska ordna sig av sig själv. Visseligen lugnar allt ner sig och viruset lämnar så sakta koppen när allt är utsalget och inget mer finns att angripa. Men sen när man ska starta upp igen så inser man snart att detta kräver total omstart och sakta får man uppgradera alla funktioner ett i taget.

Det är när man ger upp och accepterar det man inte kan förändra som man kan förändra det man kan. Vår kropp är vår håddisk och den behöver ses över och skyddas från angrepp av olika slag, jag vet ju redan allt detta ochändå så tror jag att jag kan köra på utan service och uppgraderingar, utan omsorg och virusprogram av olika slag. Men det är precis så jag är, jag är totalt värdelös på hur jag ska sköta mig själv, ekonomin, datorn, bilen, försäkringar, papper, företaget, datorn m.m Jag är bra på att ge råd och på att skapa saker med mina händer och mina tankar, men när det gäller allt som har med saker att göra så vet jag inte hur man gör. och inte ber jag om hjälp heller. Jo, nu när jag har en dator genom jobbet så har jag några killar som hjälper mig med alla svårigheter jag stöter på när det gäller datorn, de talar om när det ska till nya program, vad jag ska göra när den säger ifrån och vilken knapp jag ska trycka på för att allt ska fungera. Precis en sån skulle jag behöva till mig själv oxå, en som ser när jag behöver tankas, tvättas (de fixar jag iofs oftast själv), på service, reparation och vilka försäkringar som är de bästa...finns de nån sån? en människoservice man/kvinna. Är trött på att fixa allt själv...å hellst märker man av detta när man drabbas av virus, när hela systemet är ur funktion och man måste självläka, det tar tid, ork och jag vet inte riktigt var jag ska börja och vad som behöver fixas först.

Ja, ja, jag får ta ett steg i taget, en stund i taget och bara acceptera att denna gången drabbade viruset hårt. Det kan ta några veckor till verkar de som, men jag ser iaf ljuset i tunneln och efter den här våren så kan man bara vara glad över att man har livet i behåll och vara tacksam över det man har å tillåta sig att sörja det man saknar. Är tacksam för varje minut av natten som ger mig sömn och glad för varje dag som jag orkar mer, måste våga lägga ifrån mig allt som inte blivit som jag tänkt mig och försöka se det som reparation av hårddisken som inte höll hela vägen. Den har iaf inte kraschat helt, nu ska jag försöka plocka fram de fragment som fortfarande är hela å återskapa det som är värt att återskapa.

Sommarnätter

När man är ute och åker på natten så får man se så mkt vackert. Sommarnätterna i norr är det bästa som finns, det är ett lugn och ett ljus som berör så jag blir alldeles uppfylld av livet och av stunden. Åååh that summernights...

När jag for till Mittådalen efter semestern norrut så fick jag och barnen uppleva en nyfiken räv som inte kunde tygla sin nyfikenhet och vi följde varann en lång stund. Tyvärr så fick jag inget bra foto, men jag försökte iaf...sen igår morse, vid 7 tiden efter kalvmärkningen så fångades jag av 2 tranor som så lugnt och stilla traskade sida vid sida på en stor äng... jag studerade dom länge och slogs av naturens storhet och påminndes än en gång om vad vi stressade människor måste tänka på. Värna om naturen, lyssna på djuren och vinden, följ dagen och vädrets gång och var tacksam mot allt vi har och alla vi möter.

Var mot andra som du vill att de ska vara mot dig - så ska vi kanske en dag förenas och lyckas förvalta den jord vi ärft och har till låns...

Fammah gaajhkh dovnesh !

Älskade ungar

Kan inte nog ofta eller tillräckligt mkt säga hur mkt mina barn betyder för mig...

Men visst är de fina mina älskade ungar!

Älskar er så!

Sommarlovsinlägg 1

Nu är jag på snabbvisit till Falun! Var tvungen att besöka tandläkaren idag och passar även på att packa med mig sånt som kan behövas för kalvmärkning och konstskapande. Det är det som jag tänkt lägga tid och kraft på under mitt sommarlov. Känns skönt att ha klarat av den här våren som jag visste skulle vara full av händelser, men inte trodde jag väll på långa vägar att den skulle innehålla så mkt känslor och arbete som den nu gjort.

Jag tror fortfarande på ett bra 2010. De senaste veckorna har iaf varti jättefina (trots tandläkarbesök och dålig ekonomi) men jag har verkligen kramat ur allt som går ur tid, umgänge och närhet till de jag tycker om. Jag har njutit av student och konfirmation, av semester med en kär vän (och det var behövligt kan jag lova) av lata dagar i Mittådalen, men även av möten med gamal och nya vänner, med släkt och familj. Just nu mår jag bra och jag hoppas att jag får vara i den känslan länge nu... Jag försöker njuta mer av stunden, för vi vet aldrig hur länge den stunden kommer att vara och vi vet inte hur länge vi har varandra. Kram alla som jag mött i livet och alla som är del i och bidragit till den jag är och där jag står just nu.

När jag får tid och lust så kommer lite sommardagbok...net kommer nog inte att komma i kronologisk ordning utan när tanken infaller sig och när minnen och bilder dyker upp. Sommarlov är att släppa på ordning och planering, så jag gör det som fångar mig och det som tilltalar mig. Försöker leva som jag vill å känner för, iaf just nu, snart kommer hösten och måsten, men inte än...nu är det sommar och nätterna är ljusa och långa.

I natt han jag med lite kalvmärkning i Fjätvallåsen.

Alla lär vi av någon,

alla har vi förebilder och människor vi ser upp till.

Fammah gaajhkh dovnesh!