söndag 30 maj 2010

Morsdag

-Ja vad gjorde du på din morsdag då?
- Jag, jo jag sov länge...sen gick jag upp och lagade mig lite frukost (fanns nästan inget i kylen, så det blev lite yogurt och en hårdbrödsmacka), sen har jag städat på balkongen och i köket, tvättat en massa kläder (mest åt barna), vikit tvätt, lagat mat till pigan som stannade till 10 min( hon behövde äta lite innan hon for vidare till arlanda), skrivit ihop en studentinbjudan, lagade sen middag åt de andra 2 som kom hem från storsätern och som oxå bara hade tid att slänga i sig maten innan de drog vidare med kompisar, sen var jag ut och gick en sväng med åabpa och sen var jag och veckohandlade. Ja, det var nog det!

Men jag är inte bitter... nej då, har ju fått 3 pussar och en plockad bukett blommor. Vi mammor behöver inte så mkt uppskattning, vi vet ju att barnen älskar oss, bara vi lagar mat, tvättar kläder, bistår med pengar och skjutsar när det behövs. Tur bara att den här överskattade, jippodagen är över så jag kan gå å lägga mig nu. ;-) Kom att tänka på en gamal sång...

Jasså, säger du det, du kan inte komma från,
du tog fel på vilken dag det var...
-nej det gör ingenting, om det är nått bara ring,
för jag finns ju här var dag...

En älskad aajja

Ejvin är ju döpt efter sina båda aajja...och igår på begravningen när jag hörde Allans hela namn , Allan Ejvin Andersson, högg det till i mitt hjärta. Det slog mig då igen att min älskade son fick sitt namn genom honom. Innan han föddes var det inte alls givet att han skulle heta Ejvin, (vi trodde ju fakt att han var en flicka) men direkt vi såg vår son så viste vi att det var en Ejvin, han såg ut att vara en Ejvin. Aajja Allans namn lever vidare genom min Ejvin och han lever vidare i sååå många barnbarn, som bär på minnen av sin aajja, som fick uppleva sin aajja och som älskade sin aajja. Han var alltid så snäll mot sina barnbarn och det fick göra vad som hellst (och då menar jag verkligen VAD SOM HELLST) när de var med honom. Han blev alltid så glad när man kom på besök och alla som besökte honom kände sig speciell...ja det gjorde jag oxå. Han välkomnade mig så varmt in i släkten och när jag gifte mig så kom han och viskade i mitt öra (nu får du kalla mig "voepe") Han var stolt över att jag kunde märka renar och kasta lasso och han var glad när han hörde att vår son skulle heta Ejvin. Han var en fin man som fick leva ett långt och bra liv...men oj vad tomt det blir för barnbarnen, barnen och för hans käresta. Jag är glad att jag fick så många år i Storsätern och att jag hann lära känna denna man. Vila nu i frid, spring över vidderna igen och umgås med dina kära bröder som jag vet du saknat.

Allan Ejvin Andersson

fredag 28 maj 2010

Det har aldrig varit så illa...

Dygnet har visst bara 24 timmar. Mina dygn räcker inte riktigt till...men nu har jag iaf hittat diskbänken. Alltid en början...

Före:
Någon timme senare:
Jag vet inte riktigt hur eller när detta hände...måste vara ngt som hänt medans jag jobbat eller sovit!!! Ja, ja...nu är det åtgärdat, iaf i det rummet som man ska laga mat...och ha en plats att äta den oxå. Fast det är riktigt trevligt att äta ute förståss, men dyrt i längden. Å efter jag betalat räkningar idag så inser jag att de mesta av lönen redan är slut...å då har juni och student och konfirmation inte ens börjat än.... Ja, ja...jag har iaf hittat diskbänken som varit borta ett tag, tack och lov för det, de räcker att microvågsugnen och Tv gått sönder och försvunnit ur mitt liv, de skulle bara fattas att diskbänken lämnat mig oxå...

Klar!

Måste bara få skriva att jag nu äntligen skickat in alla illustrationer till "kasushäftet".
Känns underbart, spännande, pirrigt och overkligt...nu ska jag iaf sova.
Sen har jag redan fått nästa uppdrag...men det tar jag till helgen.
Nu måste jag ladda för att orka med helgens uppdrag...begravning..igen...oj vad jobbigt...men mest jobbigt för mina älskade barn. Önskar så att jag kunde bära deras smärta.

Buerie jijje

måndag 24 maj 2010

Rymma

Just nu skulle jag vilja rymma...rymma från måsten som hopar sig, rymma från allt det "normala" och rymma från att var så himla duktig och orka allt.
Fast bara till en liten stuga lång bort i ingenstans, någonstans där luften är hög, där vindarna hörs, där jag hör mina egna tankar.
Jag har suttit och målat HELA dagen idag (ca 12 timmar) och det är just vid sånna tillfällen där man tagit sig tid till att skapa som man inser hur otroligt rogivande och tillfredsställande det är. Men livet runt omkring stressar mig till avbrott och ofärdiga arbeten. Just nu skulle jag vilja ha 2 veckors ledighet med bara skapandet i focus, skulle fakt behöva det oxå, för mina prioriteringar har inte varit de bästa, så mina illustrationer har fått komma påundantag och det är ngt jag får betala för nu. Bilderna till ett läromedel ska var klart hellst i morn, fast måste nog skjuta på det en dag till. Men av 65 sidor är 63 färdiga, så det är inte ett berg som jag ska bestiga iaf...tyvärr så är det temafest, vikariejobb och begravning den här veckan på schemat också... sen har jag ju två ungdomar som ska ha mat och omsorg oxå (städ å tvätt verkar få prio noll den här veckan oxå). Just nu är dit ändå mina barn som får prio 1, så alla andra får ta det som det är och som det blir. Jag är fakt inte nån himla superwomen, å jag behöver inte ens försöka va det heller, för jag vet att jag är omtyckt av några ändå, och det räcker för mig. och så borde alla börja skapa, för skapandet ger lugn och ro i kropp och själ.


Fammah gaajhkh dovnesh!
Giv mig styrka!!!

söndag 23 maj 2010

Barn och ungdomar

Har haft besök av 3 yrväder...AnnRistin med familj har varit på besök. Tänk vad barn livar upp i tillvaron. Barn och ungdomar är livet och just nu är jag mitt i livet...barn och ungdomar finns runt mig hela tiden och oj vad glad jag är för det. Är glad oxå för att jag får vara delaktig i deras liv och att de vill dela sitt liv med mig. AnnRistins barn höll på att riva allt som fanns i min "barnosäkra" lägenhet :-) men å vad det inte gör ngt, är så uppigande och glädjegivande, ett leende, en kram och ett skratt...

Sen ungsomarna som finns runt mig, just nu har jag 2 som mitt i natten sätter igång och bakar kladdkaka som de just i denna stund sitter och smaskar i sig på lillpigans rum (00.45) De e väll för härliga...antar att köket är mindre roligt...men men...tror jag ska gå raka vägen till sängen så jag slipper se eländet. Just allt detta fick mig att tänka på sist jag fick vara med ungsomsligan kring mina barn... och kom på att det finns ju lite bilder från den sammankomsten...så...



Kolla in Ana :-)




God Natt kära vänner, ta vara på barnen å ungdomarna...de är de som är sanningen och livet!

En bild


En bild säger ibland mer än 1000 ord...

torsdag 20 maj 2010

Fortfarande inga ord...

Som ni märker så kommer inte orden tillbaka till mig...har jag förlorat dem för gott? å jag som ville bli författare :-(
Jag får nog hitta andra sätt att uttrycka mig med än med ord...jag har ju iofs alltid haft lättare att uttrycka mig med bilder, så det är kanske det jag ska fokusera på. Det värsta är att jag inte kan företa mig med ngt nu för tiden, pennor, block, penslar och lera ligger där och bara väntar. Men idag när jag var på konstutställning och skaparverkstad med mina elever så började det kittla inombords...jag kände en liten spira av skapandelust, lite kli i fingrarna. Jag hoppas det blommar ut nu, som försommaren som explotionsartat blommat ut här i Falun. Eller att det slår till som den blixt som slog till med dunder och brak på eftermiddagen och att det ska forsa ur mig som det skyfall som föll från himlen. Jag vill att lusten och behovet ska svämma över och flöda ur mig som vårfloderna och att dammar av inre förstoppning ska brista. Det finns inga ord för det som vi är med om så jag hoppas på bilder och uttryck som ska förlösas ur mig.
Fammah <3

fredag 14 maj 2010

Tom på ord

Jag har blivit tom på ord. Känslorna i kroppen tar över så orden uteblir. Jag som alltid brukar ha ngt att säga, ngt att komma med, men nu är alla ord fattiga och så futtiga. Jag känner med hela mitt hjärta, men orden uteblir. Jag önskar jag hade ngt klokt att bidra med, till mina barn, vänner och alla som jag bryr mig om, men jag hittar dem inte, orden är borta, mitt inre är tomt. Men mitt hjärta är fullt av ömhet, kärlek och oro för mina nära och kära, samtidigt som jag själv inte vet hur jag ska kunna fylla min inre tomhet igen. Det känns som om mitt inre är tomt och just nu är det bara kroppen som fortsätter, jag önskar orden kommer tillbaka och att jag kan finna styrka att ge ur mitt inre till de jag älskar. Men just nu är mitt inre ihåligt och det är som att försöka få ur det sista ur ketchupflaskan av krafter till att funka som mor. Men hämtar kraft och vilar i mitt Mittådalen. Min kära mor lagar mat och sköter praktiska saker som att handla, och diska, helt triviala saker som just nu känns som att åka Vasaloppet (som jag tror det känns).

fammah

söndag 9 maj 2010

Dans & musik

Idag fick vi gå på dansuppvisning...va skönt det är att skingra tankarna en stund.
Pigan bjöd på modern dans, och å va duktig hon är å va bra det var.



Fammah!

lördag 8 maj 2010

Minnesplats

Var på minnesplatsen idag igen. Känns både overkligt och konstigt att besöka den. Men på ngt vis en lite tröst att se alla blommor, ljus, ord och minnen. Det var ett nytt kort där oxå, man kan se att platsen är så viktig och betydelsefull för många. Är fint att ha en plats att besöka, men man fattar ändå inte att det kan vara sant. Tände iaf ett ljus, tänkte en stund Jonas och på alla runtomkring och gick sen vidare. Försöker ta en stund i taget, försöker finnas där för mina barn och för andra och för mig. Fammah !

fredag 7 maj 2010

Tårarna slutar aldrig att rinna...

Var med om ngt märkligt förra lördagen...vi slog på TVn och det var precis som den talade direkt till oss som satt där i Mittådalen. Plötsligt dök Caroline (en konfakompis till Jonas) upp och sjöng Håkan Hellström, en av Jonas favoritartister. Som om det inte var nog så sjöng hon självklart en av Jonas favoriter "Ramla". Vi satt där och bara stirrade, betagna av stundens beröring. Direkt efter Carolines framförande så kom lilla fågel blå, och då kunde inte tårarna hejdas...sakta trillade tårar av sorg, allvar, berördhet och orden talade till mig rakt in i hjärtat. Vi satt sen tysta en lång stund och hela rummet och stunden var uppfyllda av Jonas och hans själ, minnen och hans energi. Så saknad, så älskad och så levande... Kom tillbaks...kära fadderson, den här världen var så underbar, vi saknar din energi, din glädje och dina infall. Jag kommer att sakna dina besök, dina skämt och dina tokigheter och jag är ledsen över att jag inte har någon fadderson längre. Livet är inte alltid lätt att förstå eller lätt att tackla. Men är tacksam över att just jag blev adopterad av just dig...det var aldrig besvärligt att hjälpa dig, skjutsa dig, bjuda dig på mat, tjata om läxor eller gå på dina föreställningar...du var jämt så tacksam och glad
...önskar bara jag kunde få chans att finnas för dig igen...




...kom tillbaks, den här världen är så underbar,

lilla fadderson!

onsdag 5 maj 2010

Tack Linda!

Tack Linda för att jag äntligen kan sno en bild på er syskon tillsammans... och som den enda pojk som han är så kan det lätt bli att man blir lite inklämd mellan er syskon... Tur att han iaf är vår allas älskade pojk. Å tur att han inte gers sig så lätt, utan försöker få en syl i vädret och klämma sig fram så gott det går ;-) Älskar er alla så.






Eatsam dijjem!


Minnesord

Att läsa, skriva, prata, tänka, se, göra...allt för att kunna ta nästa steg.
Vill egentligen bara länka minnesorden från tidningen. Så fint skrivet och så fint att läsa.
Klarat en dag till... om än knapt.

Fammah gaajhkh dovnesh

tisdag 4 maj 2010

Vågar vi be om hjälp???

Fattade inte att världen runt omkring fortsatte när allt annat har stannat. Men blev medveten om det när jag plötsligt kom på att deklaration visst skulle in idag. På jobbet var allt som vanligt, bussen gick som vanligt och posten kom som vanligt, även räkningarna skulle visst betalas som vanligt och här hos oss är allt annat än vanigt. Vad kommer att bli vanligt för oss?

Man har hamnat i en tornado och släppts ner på en väg som man inte känner igen. Omgivningen ser ganska sig likt ut, men man ser den med andra ögon. Människorna omkring en ser ut som dom som man sett förut, men man kommer på att man inte alls vet vilka det är egentligen. Man trevar sig fram på okänd mark, som att gå på en ny stig i dimma. Man ser inte längre än någon meter framför sig och man känner sig vilse med rädsla om att inte hitta hem igen. Tur att man har några människor omkring sig som oxå ser ut att treva sig fram, man får våga ta deras händer och be om hjälp, sällskap och stöd. För ensam så klarar man sig nog inte ur den här dimman. Jag har iaf fått hjälp med deklarationen av min kära åabpa.

Ett steg på den nya vägen, jag tar ett steg i taget, för nå mer klarar jag inte av. Små, trevande steg. Jag hoppas dimman lättar och stigen blir mindre snårig, jag vet att det kan ta tid, men tror att det är nu man måste ha tålamod att våga vänta på att dimman ska lätta och när det känns för tjockt...då tror jag man ska sätta sig ner och vila. Hämta kraft för att kunna fortsätta senare, en annan dag eller när dimman lättar lite. Ett steg i taget, så vi inte ramlar och slår oss sönder och samman. Men faller vi, får vi ropa på hjälp och hoppas att vi har de runt oss som tar emot...eller att vi har mjukt runt oss så fallet inte blir så hårt. Vi har nog redan fallit det hårdaste som går, nu gäller det att resa sig, resa sig och känna sig för på den nya vägen, skynda långsamt eller...helt enkelt...fortsätt simma...fortsätt simma...

måndag 3 maj 2010

Lilla fågel blå...

Med blått hår eller rosa...det viste man aldrig. Du var som en färgglad fågel som kvittrade och skrattade så det hördes över alla andra fåglar. Ditt skratt å kvitter svävade över vidderna, och du måste ha flygit, för att hinna med så mkt som du hann så måste du tagit fågelvägen.

Du var så poetisk,
och nu går du i en annan värld,
jag tror den kallas himlen
och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor
över himlen,
så önskar jag att du var här
och nu kan jag bara säga..
Kom tillbaks
den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå.

lördag 1 maj 2010

Minnen

Jag tänker på min dotters ord om att i ett fotoalbum står tiden stilla. Och det är troligen därför vi så gärna vill fota de stunder vi trivs i, för att bevara och hålla kvar i stunder, stunder som man vet bara är för stunden. Att just nu bara ÄR just nu. I fotot kan vi spara stunder av lycka, stunder av glädje och när vi sen tittar på bilderna kan man riktigt känna hur man kände just då, känslan av stunden, lukter, ljud, känslor i kroppen och ord kommer tillbaka. Jag är så otroligt glad att jag unnade mig en riktig kamera, jag är glad för alla foton jag har i mina album och jag måste finna tid att göra fler album, för med digitala världen så sparar vi bilderna i datorer och minneskort som kan krascha och tappas bort, fast å andra sidan så kan ju fotoalbum oxå göra det, och vi kan ju aldrig helgardera oss för olyckor...Men det är en tröst att minnas till bilder, att plocka fram känslor djupt från vårt inre. Minns, glädjs och ta vara på de stunder vi har.





Man får vara tacksam för de minnen man har och

vara tacksam för varje stund man har bevarat i minnet.

Fammah gaajhkh dovnesh!




Tomhet

Tänk hur sorg och saknad kan yttra sig... så olika, så konstigt...tårar, ilska, förtvivlan, irritation, tomhet, rastlöshet, matthet...ja allt i en enda blandad mix, upp och ner, fram och tillbaka. Och precis när man tror att man är tom på tårar så fylls ögonen av tårar igen. Men även skratt och glädje över fina minnen och ljusa stunder dyker upp mellan varven och plötsligt förstår man att man inte har mkt att skratta åt och tårarna rinner igen.

Idag har varit en märklig dag med alla känslokast som man kan tänka sig, och ibland orkar man inte vara en duktig tjidtjie med förstånd för allt. Idag har varit en sån dag. Tomhet och oförståelse samt in otrolig trötthet är nog dagens känsla. Att veta hur man ska handla rätt är inte alltid lätt. Jag känner med alla som lider och glädjs åt det som är fint.


Att se att människor känner, bryr sig och har medkänsla känns gott i själen. Min faddersons vänner har ordnat så fint hemma i Falun. Kärlek är fint när det syns...

Fammah!