Vågar vi be om hjälp???

Fattade inte att världen runt omkring fortsatte när allt annat har stannat. Men blev medveten om det när jag plötsligt kom på att deklaration visst skulle in idag. På jobbet var allt som vanligt, bussen gick som vanligt och posten kom som vanligt, även räkningarna skulle visst betalas som vanligt och här hos oss är allt annat än vanigt. Vad kommer att bli vanligt för oss?

Man har hamnat i en tornado och släppts ner på en väg som man inte känner igen. Omgivningen ser ganska sig likt ut, men man ser den med andra ögon. Människorna omkring en ser ut som dom som man sett förut, men man kommer på att man inte alls vet vilka det är egentligen. Man trevar sig fram på okänd mark, som att gå på en ny stig i dimma. Man ser inte längre än någon meter framför sig och man känner sig vilse med rädsla om att inte hitta hem igen. Tur att man har några människor omkring sig som oxå ser ut att treva sig fram, man får våga ta deras händer och be om hjälp, sällskap och stöd. För ensam så klarar man sig nog inte ur den här dimman. Jag har iaf fått hjälp med deklarationen av min kära åabpa.

Ett steg på den nya vägen, jag tar ett steg i taget, för nå mer klarar jag inte av. Små, trevande steg. Jag hoppas dimman lättar och stigen blir mindre snårig, jag vet att det kan ta tid, men tror att det är nu man måste ha tålamod att våga vänta på att dimman ska lätta och när det känns för tjockt...då tror jag man ska sätta sig ner och vila. Hämta kraft för att kunna fortsätta senare, en annan dag eller när dimman lättar lite. Ett steg i taget, så vi inte ramlar och slår oss sönder och samman. Men faller vi, får vi ropa på hjälp och hoppas att vi har de runt oss som tar emot...eller att vi har mjukt runt oss så fallet inte blir så hårt. Vi har nog redan fallit det hårdaste som går, nu gäller det att resa sig, resa sig och känna sig för på den nya vägen, skynda långsamt eller...helt enkelt...fortsätt simma...fortsätt simma...