På väg tillbaka

Idag kände jag att det börja vända och att livet så sakta kommer tillbaka. Fast så fort jag varit uppe en stund (och gjort ingenting) så blir jag alldeles matt å måste lägga mig. Sovit i flera omgångar idag, fast vaje gång vaknar jag i panik med hjärtklappning av en konstig dröm eller bara av att jag hör någon knacka eller så, fast det inte är någon här. Ja ja, de måste väll ge sig nån gång kan man tycka.
Idag har jag iaf ;

• skickat några mail
• avbokat tandläkaren till i morn
• fått vicevärlden att hjälpa mig med att borra å sätta i en krok i taket till min nya takkrona
• sålt en tavla (det var iofs tjidtjie som sålde den åt mig å tur var ju det nu när pengarna uteblir för att jag ligger hemma å e sjuk.
• läst klart en underbar bok

Har ni tänkt på att vad man tycker om en bok beror så mycket när man läser den. Alltså vilken period man är i livet, hur mottaglig man är och vad man själv varit med om. När jag letade efter en bild på boken jag läst kom jag till en blogg som recenserade det på ett vis som jag fakt förstår att vissa kan känna för boken. Medans jag tvärt om mot bloggerskan hade svårt att komma in i boken men sen har det vait en fröjd att följa Liz och jag har många gånger varit tvungen att lägga boken åt sidan för att smälta vissa saker. Ibland känns det som att jag och Liz har samma känsloregister å att vi är väldigt lika. Nog för att jag inte rest runt i världen och gjort samma resa som henne, men ändå. Känner igen panikkänslorna som hon har från skilsmässotiden. Jag är oxå rastlös av mig och skulle behöva söka efter harmoni och balans. Vi har lätt att lära känna människor och svårt att lita på män. t.o m systerns beskrivning var på nått vis känslomässigt lika. Planerad, strukturerad, fick saker gjorda och trivdes mer hemma än Liz, kan känna att min syster oxå äger mkt mer av den varan än vad jag gör. Å må hända att det inte var en självhjälpsbok som talade om hur man skulle finna gud, men jag tror att det är just det som är grejjen att det inte finns något svar på det utan att vi alla måste vandra vår egna väg genom livet för att hitta vår egna tro, harmoni och balans. Jag gillade den iaf skarpt och har som alltid lite separationsångest över boken och måste liksom ha kvar den bredvid sängen ett tag innan jag kan byta bok och värld till ngt annat. å som vanligt undrar jag om jag verkligen kommer att hitta nån mer bok som stämmer så bra med mig. Det gäller väll bara att läsa den vid rätt tillfälle. För har man inte funderat över meningen med livet, kännt att ngt saknas, gått igenom en svår sepparation eller tvivlat på sin väg så har man nog inte samma behållning av boken som jag hade. Så nu ska jag resa ut i världen ;) nej då inte än...men sen!

Nu är jag trött igen...jag får skriva om takkronan in morn. Buerie jijje alla nattsuddare!