Ett faktum..

Ja nu är det sant och ett faktum. Min son har flyttat hemifrån. Igår fick jag ett brev på posten om adressändring för min son. Det blev liksom på riktigt även om han inte bott här sedan i september. Så nu är det snart bara jag kvar... men jag är samtidigt otroligt stolt över mina barn som vågar ta steget ut i livet. Älskar er mest vet ni! Men tomt och konstigt känns det mellan varven. Å än mer nu när min minsting är i Stockholm på prao. Jag är en tjidtjie med en blandning av stolthet och oro ser mina barn växa upp. Men hur stor de än blir så är de för alltid mina barn som jag gör allt jag bara kan för. Man får bara se på å hoppas att deras liv ska bli fyllt av lycka, glädje och äventyr. Att de ska må bra och att livet ska fara fram skonsamt med dem. Är det något jag önskar så är det mina barns lycka.

Liten har blivit stor! Älskade pojk.