Dagen idag har varit konstig och jag känner på mig att när väl dagen är över så har jag inte gjort ngt vettigt alls...eller jag har ju fakt både börjat på några saker och avslutat vissa.
Dagen började ju sjukt tidigt eftersom jag skulle skjutsa pigan kl. halv 6 till Lugnet för avfärd till Sthlm på friidrottstävling. Det skulle även bres mackor och göras lunch samt dryck innan avfärd. Rikitgt trött var jag, men det skönaste med att vara tvungen att upp onormalt tidigt en lördag är att man kan gå och lägga sig igen, vilket jag självklart gjorde. Sov några timmar och...
...läste sen klart årets första bok. Jag tycker att det alltid är lite vemodigt att avsluta en läsperiod. Man har ju levt med boken och dess personer en tid och det blir lite som att skiljas från en kär vän. Så idag har jag lite vemodskänslor över en förlorad vän. Desutom var boken en sån där bok som växer ju mer man läser den...jag kan inte påstå att den var en sån där bok som man säger "den där MÅSTE du läsa" men jag blev riktigt berörd av boken och dess budskap. En sån där bok som man inte kan sträckläsa, utan som man måste lägga åt sidan ibland och smälta. Boken handlar om en kvinnas berättelse om sin relation till sig själv, sin syster, sina föräldrar och andra släktingar. Ja precis som livet i sig. Hennes pappa har dött en för tidig död och hennes mamma som lever i början av boken blir brutalt mördad och det är Nikki, dottern och huvudpersonen som hittar henne i hemmet.
När det skedde i boken, var jag tvungen att ringa hem till min föräldrar och prata med dom. Jag har under den här perioden tänkt mer på personer i min omgivning, vad de betyder och betytt för mig. Vilka människor som man har runt sig och som man kanske tror att de alltid ska finnas där.
"Sista gången som man träffar någon och inte vetom att det är sista gången, och om man bara då hade vetat allt det som man nu vet. Men det gjorde man inte, och nu är det för sent. Och man säget till sig själv: hur skulle jag ha kunnat veta, jag kunde ju inte ana någonting. Det här är berättelsen om saknaden efter min mor. En vacker dag kommer den också att bli din berättelse, på ditt alldeles egna sätt"
Boken ger tid för eftertanke om vad som är viktigt här i livet, är det den där nya platt-TVn, kappan, mobilen...eller...är de människorna vi möter,har kring oss och det vi gör av livet medans vi lever. Just ja...bokens titel - Älskad, saknad!
Men jag har nog fått en liten släng av dödsångest eller vad man ska kalla det. Jag står mitt i livet och vill göra så mkt, vill lämna spår efter mig, tala om för alla som betyder så mkt för mig vad de betyder och betytt för mig, vill hinna göra saker och hinna så mkt innan jag dör, för man vet ju fakt inte hur länge det är meningen att man ska finnas här på jorden. Ibland är jag rädd att inte hinna...så alla som jag känner...ni betyder alla olika mkt för mig, men alla har stor betydelse och finns i mitt hjärat som rymmer så mkt kärlek till många så jag ibland tror att det ska spricka. Det är bara ibland detta kommer över mig, och då stannar jag upp och skriver av mig en stund. Jag försöker lämna spår efter mig i form av bilder, konst, dagböcker, ord och handlingar. Ibland räcker inte tiden och orken till, men ni finns i mina tankar och känner ni att jag tyckt om er eller tycker om er så gör jag fortfarande det, för den som en gång berört mitt hjärta kommer alltid finnas kvar där. Det är väll så att det är mitt hjärta som kommer ge upp först, men då är det för att det är fullt av alla som berört och av all kärlek som jag har i mig. Oj de blev djupt, men var tvungen att få det ur mig.
Sen har jag fakt lagt upp skoband idag oxå...och det att börja på saker att komma igång, är ngt av det svårast jag vet. Jag hatar fakt att komma igång och älskar att vara mitt i arbetet. Att avsluta är oxå jobbigt för mig, det tar emot och ge mig alltid en lite separationsångest.
Så nu går jag runt och kollar på nya böcker som jag kan slänga mig in i för att komma ur separationsångesten. Det är väll därför människor så fort slänger sig in i nya förhållanden kanske, för att separationsångesten är så jobbig. Det lättast att vara mitt i ngt, svårt att inleda och börja, och svårt att avsluta.... Hej hopp!
Rapport från friidrottstävlingen...pigan var inte nöjd med dagens prestationer...iaf final i kula, sen gick det visst sådär. Jag tycker att hon är duktig som ger sig iväg och tävlar fast hon varit sjuk och tränat lite. hejja! jag tycker hon är bäst iaf å förtjänar den finaste medaljen av högsta vallör. Fin kappa har hon dock...
Dagen började ju sjukt tidigt eftersom jag skulle skjutsa pigan kl. halv 6 till Lugnet för avfärd till Sthlm på friidrottstävling. Det skulle även bres mackor och göras lunch samt dryck innan avfärd. Rikitgt trött var jag, men det skönaste med att vara tvungen att upp onormalt tidigt en lördag är att man kan gå och lägga sig igen, vilket jag självklart gjorde. Sov några timmar och...
...läste sen klart årets första bok. Jag tycker att det alltid är lite vemodigt att avsluta en läsperiod. Man har ju levt med boken och dess personer en tid och det blir lite som att skiljas från en kär vän. Så idag har jag lite vemodskänslor över en förlorad vän. Desutom var boken en sån där bok som växer ju mer man läser den...jag kan inte påstå att den var en sån där bok som man säger "den där MÅSTE du läsa" men jag blev riktigt berörd av boken och dess budskap. En sån där bok som man inte kan sträckläsa, utan som man måste lägga åt sidan ibland och smälta. Boken handlar om en kvinnas berättelse om sin relation till sig själv, sin syster, sina föräldrar och andra släktingar. Ja precis som livet i sig. Hennes pappa har dött en för tidig död och hennes mamma som lever i början av boken blir brutalt mördad och det är Nikki, dottern och huvudpersonen som hittar henne i hemmet.
När det skedde i boken, var jag tvungen att ringa hem till min föräldrar och prata med dom. Jag har under den här perioden tänkt mer på personer i min omgivning, vad de betyder och betytt för mig. Vilka människor som man har runt sig och som man kanske tror att de alltid ska finnas där.
"Sista gången som man träffar någon och inte vetom att det är sista gången, och om man bara då hade vetat allt det som man nu vet. Men det gjorde man inte, och nu är det för sent. Och man säget till sig själv: hur skulle jag ha kunnat veta, jag kunde ju inte ana någonting. Det här är berättelsen om saknaden efter min mor. En vacker dag kommer den också att bli din berättelse, på ditt alldeles egna sätt"
Boken ger tid för eftertanke om vad som är viktigt här i livet, är det den där nya platt-TVn, kappan, mobilen...eller...är de människorna vi möter,har kring oss och det vi gör av livet medans vi lever. Just ja...bokens titel - Älskad, saknad!
Men jag har nog fått en liten släng av dödsångest eller vad man ska kalla det. Jag står mitt i livet och vill göra så mkt, vill lämna spår efter mig, tala om för alla som betyder så mkt för mig vad de betyder och betytt för mig, vill hinna göra saker och hinna så mkt innan jag dör, för man vet ju fakt inte hur länge det är meningen att man ska finnas här på jorden. Ibland är jag rädd att inte hinna...så alla som jag känner...ni betyder alla olika mkt för mig, men alla har stor betydelse och finns i mitt hjärat som rymmer så mkt kärlek till många så jag ibland tror att det ska spricka. Det är bara ibland detta kommer över mig, och då stannar jag upp och skriver av mig en stund. Jag försöker lämna spår efter mig i form av bilder, konst, dagböcker, ord och handlingar. Ibland räcker inte tiden och orken till, men ni finns i mina tankar och känner ni att jag tyckt om er eller tycker om er så gör jag fortfarande det, för den som en gång berört mitt hjärta kommer alltid finnas kvar där. Det är väll så att det är mitt hjärta som kommer ge upp först, men då är det för att det är fullt av alla som berört och av all kärlek som jag har i mig. Oj de blev djupt, men var tvungen att få det ur mig.
Sen har jag fakt lagt upp skoband idag oxå...och det att börja på saker att komma igång, är ngt av det svårast jag vet. Jag hatar fakt att komma igång och älskar att vara mitt i arbetet. Att avsluta är oxå jobbigt för mig, det tar emot och ge mig alltid en lite separationsångest.
Så nu går jag runt och kollar på nya böcker som jag kan slänga mig in i för att komma ur separationsångesten. Det är väll därför människor så fort slänger sig in i nya förhållanden kanske, för att separationsångesten är så jobbig. Det lättast att vara mitt i ngt, svårt att inleda och börja, och svårt att avsluta.... Hej hopp!
Rapport från friidrottstävlingen...pigan var inte nöjd med dagens prestationer...iaf final i kula, sen gick det visst sådär. Jag tycker att hon är duktig som ger sig iväg och tävlar fast hon varit sjuk och tränat lite. hejja! jag tycker hon är bäst iaf å förtjänar den finaste medaljen av högsta vallör. Fin kappa har hon dock...
Kappa; lila/Only,
sjal; svart/virkad av mig/julklapp,
lovikavantar; blyertsgrå/ stickad av mig/födelsedagspresent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar