Tankar om livet och minnen av en fadderson

När man haft bråttom länge

måste man stanna upp

och vänta in sin själ.

I höst var jag trött, så otroligt trött och jag anade någonstans att allt som varit började komma ikapp. Jag kunde inte springa längre, jobba jämt, vara överallt och finnas där för alla, jag var tvungen att ändra något, stanna upp och byta riktning ett tag. Är otroligt tacksam för att när jag fick chansen så fick jag även möjligheten att få tjänstledigt och göra en av de saker som står mig närmast hjärtat. Att fara runt i Dalarna på skolor och berätta om mitt folk, mitt ursprung och min samiska kultur. har mött så många skolmiljöer, fått så mycket intryck, idéer och tankar, mött glädje, fått frågor och inte minst av allt fått så mkt energi. Att ge så mkt av sig själv och att få så mkt tillbaka. Har blivit påmind om vad som är viktigt i livet och varför jag valde att bli lärare. Har fått tillbaka energin att skapa igen och energi till att vara kreativ i mitt yrke som bild och slöjdlärare. Men viktigast av allt är att jag fick tid till att hämta andan, att hinna med mig själv och mina närmaste.

Som sagt i höstas började jag ana att allt som varit började komma ikapp...

Idag är det 2 år sedan det fruktansvärda hände, 2 år sedan Jonas valde att lämna livet.
Solen sken från en klarblå himmel, den första riktiga vårdagen och plötsligt så blev dagen svart. Den 24 april dagen då allt ändrade riktning. Då rämnade marken under mig, min kropp stog kvar, men mitt hjärta exploderade som ett kristallglas som faller mot ett stengolv och jag tänkte att hur ska jag någonsin få ihop alla kristallbitar för att fungera normalt någonsin igen.

Är glad nu att jag fick lite tid att vänta in min själ, så jag orkar med att ge till mina barn och andra ungdomar som jag möter i mitt yrke som sliter för att orka kliva upp på morgonen, att orka leva, att orka äta och att kämpa sig igenom de dagar som är mörka.

Vi lärare är viktiga,

vi föräldrar är viktiga,

vi människor är viktiga

för varandra och för framtiden.

Är glad för de år vi fick med vår Jonas här i Falun. Alla fikakvällar, matbitar, skjutsar, samiskalektioner, skratt från pigans rum, hur du kom hem till oss och demostrerade exakt hur du framfört din låt på Idol, dina teaterframföranden, när du knackade på föra att värma dig, få en matbit eller bara sova på soffan och din student och att du kallade mig din faddertjidtjie. Du skulle besöka mig den där helgen som blev din sista, du kom aldrig och det fattas mig. Vi saknar dig, men du förgyllde och deltog några år med oss i Falun. Minnerna kan ingen död ta ifrån oss.

Pigan tog denna bild när vi var vid minnesplatsen idag. Det är många som du fattas för.

Fammah!