Det är nog så att från den dagen man blir tjidtjie så föds även ett oros-centra i en. Denna oro, har jag börjat förstå, är när den väl installerats i ens hårddisk så går den ej att radera eller ta bort, den är där för att stanna. Oron kommer och går i styrka, den kan mildras och vara vilande mellan varven (och det är väll tur, för annars kulle man aldrig orka) till att vara mer intensiv och närvarande andra stunder. Jag har oxå haft den turen att mina barn har varit så snälla mot sin mor, som är den som liksom sköter det där med orosbiten, (som många andra bitar) att de turas om med styrkan av sina utsvävningar och uppbrottstider.
Har nu som jag och Sanna konstaterade idag gått över från ring-när du-inte-ska-sova-hemma fasen till ring-när-du-kommer-fram fasen.
Pust! jag som hoppades att det skulle infinna sig en lugnare period nu när sonen fyllt 18 och jag inte behöver vara lika passupp på helgerna, en period där jag kunde hämta andan tills jag ska börja hålla koll på lillpigan på helger och nätter. Men har som sagt kommit på att oron är ständig, evig och där för att stanna.
Att ens snart 21 åriga dotter inte råkar ut för ngr farligheter ute i vida världen, att hon tar sig hem ordentligt om nätterna, att hon mår bra och att hon vet att jag finns där även om jag inte alltid har råd eller möjlighet att vara där fysiskt. Sonen att han inte hamnar i tråkigheter, att skolan går bra, att han kör försiktigt och att det löser sig med jobb och annat när skolan slutar och att han vågar säga till om det är ngt somär tungt eller svårt. Lillpigan för hennes rygg och astma, hennes tonnårstid som jag vet är en jobbig tid, att hon vågar prata med mig fast jag vet att hon är den som inte gärna pratar med sin mor och är inne i pinsamma-tjidtjie-som-inte-fattar-något-fasen, över tiden fram till 18års perioden och att hon får må bra, ha vänner och inte bli sårad.
Ja orosmomenten är många och dom minskar inte med åren, detblir faktiskt bara fler och fler, det är nog bara vi mammor som lär oss att stå ut mer, tackla det bättre och att dölja det mer. Men vi ligger där och oroar oss lika mkt som från den dan då ens enda oro var att de fick nog med mat och att de andades när de sov. Men man lär sig leva med oron och försöka ta vara på glädjen när de har det bra, när de ler mot en och när man får höra att de älskar en. Då vet man att all oro i världen är värd det under det är att få vara mor att få vara delaktig i ens barns liv och att vara tacksam för varje dag vi lever tillsammans eller bara tillsammans i tanken. För ni är alltid nära mitt hjärta fast ni är långt bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar